Våld

"Knytnäven tar vid där orden inte räcker till". Uttalanden av den typen är ju väldigt vanliga. Våld skrämmer - med all rätt - och en naturlig strävan när saker skrämmer är att försöka hitta enkla förklaringar. Jag tror inte det är så enkelt. Det finns många olika anledningar till våld. Jag ska försöka koncentrera mig på en av dem.

Jag är en ganska kontrollerad människa. Fysiskt våld ligger inte för mig. Håller inte på med sånt. Jag står på scen, eller får ut det på skulpturer, eller ibland - alltmer sällan - på saker, eller på mig själv. Även inåtriktat våld är våld. Om något är utåtriktat våld lättare att göra något åt.
Men jag får aggresiva impulser. Ganska ofta. Liksom väl de flesta. Och jag har arbetat mycket med människor som riktar sitt våld utåt på det sättet att de blir ett problem för omgivningen. Och både i mina egna impulser och med andra som har diagnosen ADHD/ADD tycker jag mig ha sett att en viss typ av våld är vanligare än hos många andra. Våld som kommunikation.

1. Våld är kommunikation
Inte så enkelt som att orden inte räcker till utan snarare (åtminstone hos mig själv) en fruktansvärd frustration över att det känns som om det inte GÅR att kommunicera på RIKTIGT. Inte att förstå, och inte att bli förstådd. En önskan om att få en reaktion - NÅGON reaktion - från en omvärld som man upplever som om den går på halvfart (att man trots detta inte alls hinner med är en annan femma). När omvärlden känns ljummen, behärskad, hämmad, får man ett behov av att ruska om, att skrika folk rakt i ansiktet, att kanske till och med klappa till dom. För att äntligen få någon slags REAKTION. Vilken som hellst. Det är egentligen samma sak som att vara anti-eremit. NÅGOT måste hända. Våld gör i alla fall att något händer, att man får en STARK reaktion när man upplever alla andra reaktioner som rätt svaga och knappt på riktigt. Naturligtvis är det en tillfredställelse för stunden - knappt det - som mest skapar ångest hos alla inblandade. Men det är en typ av våld som jag finner i högsta grad förståelig, även om det inte leder någon vart och därför är rätt värdelöst.
Det är rätt viktigt att komma ihåg just när man arbetar med barn med ADHD. Våldet handlar SÄLLAN om makt (förutom möjligen makt över den egna tillvaron) - vilket annars förmodligen är det vanligaste i samhället - utan om frustration. Och metoder som utgår från våld=makt är därför rätt dömda att misslyckas. De flesta metoder att behandla bristande aggresionskontroll gör tyvärr just det.

2. Konst är våld som funkar
Åtminstone för mig. Att stå på scen, att göra en skulptur som skakar om och påverkar, är sätt att få utlopp för samma behov. Att försöka skrika folk rakt i ansiktet, få en stark reaktion istället för en ljummen. Egentligen gör man samma sak som att klippa till folk - fast på ett social accepterat sätt. Jag önskar att jag kunde säga: Bra, då har vi hittat en lösning. Men tyvärr. Den typen av kanaliserat våld skapar mindre ångest för omgivningen men precis lika mycket ångest hos mig som den första typen av våld. Därför att reaktionerna går över, därför att omvärlden återgår till sin allmäna ljummenhet direkt efter den korta glimten av RIKTIG reaktion som man eftersträvar.
Förut skällde jag alltid ut folk som gav beröm efter en spelning. Har slutat med det nu, det är ju bara taskigt och onödigt. Men känslan är kvar. Varför måste man börja diskutera sönder saken, ta ner upplevelsen på marken och slakta den med ORD? Genast har man skapat avstånd. Krympt det hela. Gjort allt ljummet igen.
Därför jag inte tål cineaster och skivsamlare och konstvetare och folk som lär sig allt om vissa rockband och sånt. Missförstå mig rätt här, har många vänner som är dessa saker och naturligtvis tål och tycker jag om dem men just den biten har jag liten förståelse för. I mina ögon är det mord på konsten. Mord på upplevelsen.
Och ändå vill man ju ha reaktioner. Reaktioner efteråt. Att den riktiga reaktionen ska kvarstanna.
Så det blir ungefär som en drog. Man får ta en ny sil, klippa till en gång till, för att få den korta lilla glimten av riktig reaktion oftare. Men precis som med droger är det ett ganska halvtaskigt alternativ till den riktiga kontakt man inbillar sig är möjlig.

Och jag tycker utåtriktat aggresiva människor är rätt trevliga att umgås med. Och maniska människor. Alla människor som är "för mycket" helt enkelt. De känns som folk som reagerar STARKT och TYDLIGT i alla fall.
Lugna och harmoniska människor gör mig lite rädd.

Min kära far påpekade just "Kärlek är den värsta aggresionen. Den kommer man inte undan" Och det har han ju så rätt i. STORA, STARKA, TYDLIGA känslor. Det är det viktiga här. Det centrala. Tyvärr är våld/aggresivitet den enklaste. Samma i skulptering. Ilska är den enklaste känslan att skulptera. Och hellre den än otydlighet eller tystnad. Tystnad är värst. Upplever jag.
Ilska är också den enklaste känslan att avläsa. Minns en autistisk kille som jag kände. Han tolkade foton på olika ansiktsuttryck/känslor på samma sätt. ALLA var arga.

Mera ord. Lao Tse skrev "Det sanna Tao är det Tao som inte kan uttalas" och sen följde han upp det påståendet med en bok på 400 jävla sidor! Men ord är tyvärr det enda vi har.

Inte min skulptur den här gången. Någon annans, men jag tyckte den passade till texten på nåt vis.

Och den torra vetenskapliga varianten på samma sak egentligen:

"– Vi kunde se att dopaminaktiviteten var lägre hos dem med adhd. Det förklarar deras symtom som koncentrationssvårigheter och låg impulskontroll, säger Nora D Volkow, som är chef för National Institute on Drug Abuse i USA, enligt Dagens Nyheter.

Dopaminet stiger till en toppnivå under en stund hos en person utan adhd när intryck kommer från omgivningen. I stället sjunker snarare nivån rätt snabbt under ett nytt intryck.

– Belöningssystemet reagerar alltså snabbare på nya intryck hos den som har adhd. Våra fynd ger också en biologisk förklaring till varför personer med adhd oftare än andra blir missbrukare. Droger ger snabb tillfredsställelse, säger Nora D Volkow, enligt Dagens Nyheter."

Intrycken ger omedelbar jättestark belöning men belöningen försvinner nästan direkt, blir inte kvar. Detta skapar konstant frustration.

Och det är inte omvärlden som återgår till ljummenhet. Det är ens egen upplevelse av omvärlden.

Hmmm. Man kan nästan tro att min skulptur i rubriken här uppe är ett självporträtt ser jag nu. Det var inte med flit. Blir ofta så när man bara skulpterar utan förebild eller förlaga har jag märkt. Antar att det beror på att man är mest bekant med sitt eget ansikte?