Nå bloggen heter ju "förvirring" så det är väl dags att köra lite förvirringar. "Vara i fred" är en sån där sak som jag aldrig har fattat. varför vill folk vara det? För mig är det något man blir tvingad att vara, mot sin vilja. Och jag blir tvingad till det nästan jämt. Det är som en mur mellan mig och omvärlden. Jag är i fred vare sig jag vill det eller inte, oavsett hur mycket folk jag har omkring mig. Det går utmärkt bra att väcka mig klockan fyra på natten och säga "nu ska vi ha fest" eller nåt. Jag blir aldrig sur, vill aldrig vara i fred men framåt 7-tiden när jag märker att jag är i fred trots en massa folk omkring mig kan jag surna ihop. Av besvikelse över att jag FORTFARANDE är "i fred"
Därför förbryllar det mig oerhört att folk kan vilja detta. Vilket ibland gör mig rätt påfrestande att vara med. men bara ibland. Oftast överkompenserar jag. Vet ju att många vill vara i fred fast jag egentligen inte förstår det och har då två val: 1. Att ALLTID låta folk vara i fred eller 2. Att ALDRIG låta folk vara i fred. Oftast väljer jag det förra. Gör oftast det när jag blir osäker på sociala spelregler, vad Judarna kallar att "sätta ett stängsel runt lagen". Är man osäker på en lagtolkning är det säkrast att göra strängast möjliga tolkning av den för att garanterat undvika att göra fel.
Väljer jag det senare - att INTE låta någon vara i fred - väljer jag genast att ALDRIG låta den personen vara i fred och blir en pest och en plåga. Mellanting har jag väldigt svårt att fatta. Och jag tar det personligt när folk markerar att de vill vara i fred. Det är MITT fel. Folk gör ju oftast det förr eller senare. Då är alternativ 1, att alltid låta folk vara i fred, mera skonsamt för mig och för andra...
Det är också en del av vad hela den här ADD grejen innebär, för mig i alla fall.
Förstår inte "Jag är upptagen" heller. Det är också en personlig anklagelse mot mig.
Det konstigaste är ju att andra verkar tycka att jag utstrålar mycket integritet, att jag markerar att jag vill vara ifred rätt tydligt så jag får mer än min beskärda del av den kakan.
Men hallå, det vill jag ALDRIG! Tvärtom.
Oftast är det helt enkelt så att jag plötsligt kommer på att "Ojdå nu kanske jag var för mycket, nu kanske den där personen vill vara ifred" och så överkompenserar jag och går därifrån eller vänder den personen ryggen eller nåt för att jag inte vill trampa över gränsen. min sociala koll är ett mycket TRUBBIGT verktyg. Inga finesser.
Jag känner verkligen igen mig i ditt inlägg. Av nån anledning blir det allt eller inget och lättast är det att bara lämna folk ifred eftersom de verkar bli irriterade över ens existens. Just sista stycket är så talande.
SvaraRadera/Terne
Fast jag VET att det är i mitt huvud det är så. Teoretiskt tror jag inte alls att det är så att de blir irriterade över ens existens. Men det hjälper liksom inte att veta det teoretiskt.
SvaraRadera