Ord

Jag var på en föreläsning på Aspbergercenter. Nej jag har inte Aspbergers, inte vad jag vet, men hade andra skäl att gå dit. En kvinna som själv hade Aspbergers berättade. Så här sa hon: "Jag lyssnar på vad ni säger för jag kan inte läsa av kroppsspråk" Ungefär. I sammandrag. Jag kan inte heller läsa av kroppsspråk men det är i princip det enda jag lyssnar på. Ord är till för att distansera. För att göra om världen till ett teoretiskt sammanhang och därigenom försöka göra den begriplig. Men ord missar målet. Alltid. Ord klarar inte av att förmedla någonting om verkligheten egentligen. Verkligheten ÄR inte teoretisk. Det enda de gör är att skapa ett ständigt ökande avstånd till verkligheten. Därför litar jag inte på ord. Jag litar på stämningar, kroppsspråk och minspel. Problemet är att jag feltolkar dem. Grovt. Jag känner av när stämningen i ett rum är dålig men fattar sällan vad det egentligen beror på, den självklara slutsatsen blir att det beror på mig. Jag känner av när folk är ledsna, arga, bekymrade, men fattar sällan vad det egentligen beror på, den självklara slutsatsen blir att det beror på mig. Empatisk känslighet på topp, empatisk förståelse: Noll. Och jag litar inte på orden. Det folk säger har mycket lite relevans för hur jag tolkar situationen. Därför att jag inte över huvud taget tror på ords förmåga att reflektera verkligheten.
Så det blir inte mycket kvar att bygga förståelse på. Och förståelse är det enda som är viktigt. När inte förståelse finns blir all kommunikation ett slags ganska ytligt och meningslöst tidsfördriv.
Så där är dilemmat, ett ganska allmängiltigt mänskligt dilemma tror jag:
Förståelse är det enda som är viktigt och förståelse är inte möjlig.
Ändå måste man fortsätta försöka försöka försöka. För det finns inget annat som är viktigt. Ord är ett fruktansvärt slött och trubbigt verktyg men det är det enda vi har. Eller språk, språk är ju ockå bild, musik, skulptur, alla försök att kommunicera med omvärlden.

Jag är ju någon slags "halv" buddhist. Tycker att analysen om lidandets orsaker är klockren - psykologiskt insiktsfullt av bara den tvåtusen år innan psykologiämnet ens fanns - men tror inte alls på "frälsningsdelen", hur man ska få lidandet att upphöra.
Tror bara på att fortsätta försöka förstå, trots allt.