En av frågorna på det där formuläret man får fylla i inför en ADHD utredning är "Har du svårt att hålla ordning på avtalade tider?"" Och där vet jag aldrig vad jag ska svara. Jag har inte det, snarare tvärtom.
Så här är det: Säg att jag har en tandläkartid onsdag 10.00 om två veckor. Då finns bara den. Inte mycket annat. Som ett oöverstigligt berg tornar den avtalade tiden upp sig framför mig och det är inte mycket annat som kan bli gjort fram till dess. Och inget kan heller existera efter det. Därför är jag snarare extremt punktlig. Kommer alltid före utsatt tid till avtalade möten och planerar så här: Om jag har ett möte om två timmar och vet att det tar femton minuter att ta mig dit ger jag mig iväg till mötet minst en och en halv timme före utsatt tid och driver sedan runt utanför mötesplatsen tills det är dags för mötet. Och jag får hjärtklappning och andnöd av blotta tanken på att komma för sent till ett avtalat möte.
Sker då plötsligt en oförutsedd förändring av schemat rasar hela min världsbild.
Det här är ju inte ett särskilt effektivt sätt att ordna sitt liv på. Så nej jag har inte problem att hålla ordning på avtalade tider men avtalade tider skapar ENORMA problem i mitt liv. Är mitt svar på den frågan.
Om jag däremot inte har någon avtalad tid, om någon ringer och säger "Jag kommer NU" och inget finns schemalagt i mitt liv så har jag inga som hellst problem med det. Älskar det. Så det är inte heller så enkelt som "Inga hastiga överraskningar och förändringar". Gillar hastiga överraskningar och förändringar. Men jag får dem inte att gå ihop med avtalade tider.
Så antingen måste livet vara en uteliggartillvaro med inga planer, inga tider, ingen planering eller så måste det vara extremt strukturerat med filofaxen i högsta hugg och där varje detalj schemaläggs och struktureras.
Har ju levt det första och trivts med det. Håller på att lära mig det andra. Under stort motstånd. Gillar det inte men tror att det i längden kanske är bra.
Idag till exempel hade jag en plan för dagen. Vi skulle städa och sen sticka och bada jag och ungarna. Och plötsligt kommer ett telefonsamtal "Det var ju kalas hos en kompis idag klockan ett". Och jag blir blind. Först såg jag dagen framför mig, visste hur vi skulle lägga upp det, började utarbeta en tidsplan för hur vi skulle få ihop det, sakta sakta. Allt sånt går väldigt långsamt för mig. Men klockan ett måste jag lämna yngste sonen på ett kalas. Och plötsligt sopas hela dagen bort. Jag blir blind, tappar riktning och inget av det andra jag hade tänkt göra blir gjort. Det tar ungefär tio minuter att lämna honom på kalaset och i alla andras värld skulle det vara en liten förändring av tidsschemat. För mig innebär det att hela dagen blir något annat, något fullständigt kaotiskt, rörigt och oplanerat.
Ofta i arbete med barn med ADHD lägger man stor fokus vid struktur och ordning - och ja, vi behöver det. Vad som ofta glöms bort är att man kan älska det ostrukturerade och oplanerade FAST man kanske egentligen inte klarar av det. Det strukturerade och planerade är en plåga och ett gissel, men kanske ett nödvändigt sådant...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar