Jag förstår mig inte på dem. Papper, formulär, skriftliga ansökningar.
Nej jag har inga läs och skrivsvårigheter
Nej jag har inga problem med att fatta krångliga formuleringar
Jag HAR problem, STORA problem, med att hålla ordning på dem. Med att hålla ordning på allt faktiskt.
Men det är inte heller det stora problemet - när jag väl har hittat dem i röran.
Problemet är att de SVARAR ju inte!
För mig blir det alldeles för abstrakt. Att fylla i uppgifter i ett formulär eller på ett papper som sen ska hamna... nånstans...
Håller på med ett CV nu och utan mottagare, utan någon som ger respons, är det en närmast oöverstiglig uppgift. Just vad gäller CV är ett annat problem att jag avskyr att sälja mig själv - i text.
Konstigt nog - eller kanske inte så konstigt - älskar jag platsintervjuer. Är aldrig nervös. Är alltid avspänd och lugn. Är alltid fullkomligt närvarande i det samtalet som pågår. Tanken på om jag ska få jobbet eller inte finns inte ens i min hjärna, jag njuter av själva samtalet, gott nog så. För då har jag en mottagare, då har jag respons. Det brukar för det mesta gå rätt bra.
Men vägen dit. Skriftliga ansökningar, CV och sånt funkar inte alls.
Nu har jag en diagnos. Jag är berättigad till hjälp med mina problem. Men ingen tycks riktigt fatta vari problemet ligger. De erbjuder hjälp med formuleringar och ger förslag som är sämre än det jag själv skulle komma på. De erbjuder hjälp med struktur "Samla alla uppgifter i en pärm". Visst behöver jag hjälp med att hålla ordning men det är ändå det minsta problemet. Jag låser mig fullständigt utan någon som ger respons, feedback på det jag skriver - hela tiden.
Och det är inte osäkerhet "Duger det här jag har skrivit?" Jag känner mig rätt säker på att skriva.
Problemet är att finns det inte dialog finns inte jag. Det går inte att ha en dialog med ett formulär och för varje ord jag skriver känner jag mer och mer att jag upphör att existera.
Det är väl det som "självbekräftelse" betyder egentligen? Inte att man behöver beröm, det behöver jag inte, inte att man behöver veta att man duger, det gör jag, utan att man får en bekräftelse på att man överhuvudtaget existerar.
Ett papper kan inte ge denna bekräftelse. Det är därför de skrämmer mig så.
Telefoner också. En röst utan ansikte är en ickeexisterande person. Det är otäckt. Återkommer till det sen. Jag litar aldrig på ord utan lyssnar till 90% på kroppsspråk och ansiktsuttryck. Det litar jag på.
En vän till mig sa en gång att jag var en enorm tillgång om jag var satt i ett sammanhang. Så är det väl för de flesta. Men för mig är det extremt mycket så. I ett sammanhang, i en dialog, finns jag, i ensamhet finns jag inte. Jag kan stänga av - vegetera - i flera dagar - utan respons. Slutar äta, slutar dricka, slutar göra någonting överhuvudtaget. Slutar existera. Men så fort en respons kommer - räcker med ett "hej" - så startar maskinen igen. Därför jag VERKLIGEN inte förstår tanken om att vilja vara "I fred".
Jag är ANTI eremit! :-)
Nu har jag sökt boendestöd. Bara för att jag har rätt till det, men jag tvivlar på att jag kommer få det. Behöver ju egentligen inte KONKRET hjälp med nånting, bara en närvarande människa som gör att jag sätter igång att existera.
Bild: Ett kranium. Anatomiövning. Snabbskiss.
och jag har problem med alla dessa saker, både skriftliga och sociala forum. platsintervjuer t.ex är det värsta jag vet och cv har jag typ aldrig skrivit, jo kanske en gång :) I vilket fall som helst så har ju jag iallafall hjälp med det, av min sambo(som tur är). Den sociala biten är ett stort problem, jag vill så mycket och så gärna vara social men när det väl kommer till kritan så trivs jag bäst när det är tyst och jag är ensam. Åtminstone"halvensam", familjen vill jag gärna ha runt mig, men när de sover mår jag som bäst. Konstigt va!!!
SvaraRaderaJag är alltid ensam. Därför stör det inte mig hur många männsikor jag än har omkring mig. Min ensamhetsbubbla är stor nog för att jag ska vara ensam i alla fall. Det är inte riktigt samma sak som att vara social kanske?
SvaraRaderaFast det är väl också alla människor egentligen? Alltid ensamma. Men jag har lätt (Alltför lätt) för att stänga av andra samtidigt som jag tar in allt... typ? Svårt att förklara... I diagnosen står det att jag inte "kan habituera omgivningsljud". Jag kan inte sålla alltså. Till exempel kan jag inte följa ett samtal om det pågår en massa andra samtal runt om. Men jag kan ignorera ALLT som pågår runt om lite FÖR bra tycker jag.
Därför har jag inget behov av att vara ensam. jag har bubblan med mig jämt i alla fall.
Har en teori om det där. Att träffa andra människor och få social kontakt är ett slags belöning som borde trigga belöningssystemet i hjärnan? Så om jag då har ett underskott av just belöningssystemet i hjärnan förefaller det rimligt att jag behöver trigga igång det mycket mer och mycket häftigare än de flesta andra? För att uppleva samma belönings"grad" som andra.
Inte ens säker på att jag tror på den teorin men som en del av en förklaring för en själv kan den funka sådär någorlunda
Och folk brukar ju gilla det. De känner sig sedda. Tills de upptäcker att jag egentligen inte ser dem - som individer - alls. Bara belöningen jag vill ha :-)
Jag vill, men kan inte.
"kan habituera omgivningsljud" okej, passar bra in på mig då ;) Kan inte heller följa samtal när det samtalas till höger och vänster. Folk tror då att jag är ointresserad eller sur, för att jag inte hänger med eller hör. Alldeles just nu vr det en sådan situation runt matbordet här på skolan, det blev för jobbigt så jag tog datorn och gick in i modellrummet, känns bättre att "prata" med datorn ;)
SvaraRaderaFast jag störs ju inte av det. Inte alls. Tycker till och med om det. Fast jag fattar inget :-)
SvaraRaderaDärför hamnar jag helst själv på dansgolvet på fester till exempel. Inte tillsammans med andra. Det blir jag mest störd av. Själv. Och låter allt det där pratandet ske. Jag trivs bra med det som bakgrundsljud men det är skönt att slippa försöka hänga med.
Förresten det där med "hjälpa av sambon". Det hade ju jag också i arton år. Konstgjord andning. Hade jag inte fått så mycket hjälp hade jag tidigare upptäckt att jag verkligen har rejäla problem med detta och tagit tag i det tidigare. Men naturligtvis är jag ändå djupt tacksam för hjälpen under alla år.
SvaraRaderaJa, jag förstår. Man måste dela med sig till sin "hjälpare" också, ta hand om varandra. Vissa saker är jag bättre på än min sambo och tar då mer än gärna tag i det.Hoppas verkligen att medicinen kommer att "hjälpa" dig.
SvaraRadera